Jag har läst Mia Skäringers blogg några dagar, och vilken otrolig människa. Hon ger mänsklighet till mänskligheten. Hon sätter ord på svåra saker som jag äter upp ord för ord. Tar till mig ändå in i hjärtat. Hon är så frisläppt men ändå så bunden, allt på en och samma gång, som blir till en blandning. Jag är glad att få ta del av lite av hennes liv. Jag känner igen mig i så många tankar som hon har, det är en skön känsla. Man känner sig inte ensam längre liksom, och det handlar inte om extremt djupa tankar alltid, bara saker jag känner igen mig i. Det är häftigt det där, hur lika vi egentligen är, tänk om alla kunde inse det, plötsligt skulle ensamheten minska radikalt. Vetskapen om att andra kan känna precis likadant kan vara skillnaden mellan ensamheten och hoppet.


hur vacker?

i´m freeeee like a bird. så fruktansvärt skönt. är ledig idag och jobbar kväll imorgon så även halva morgondagen. idag ska jag träffa frida och mysa sen ikväll blir det scouter once again. ska bli så mysigt att träffa alla kidzen igen, en av ledarna är sjuka så jag hoppas att det ska gå bra iaf. så det blir en del planering inför det under dagen också.


bild från studentenveckan. typiskt bra vecka


Waka Waka, Shakira - great

nu när hösten närmar sig, när luften blir kallare att andas in i lungorna och löven allt mer färgglada så är den perfekta människan att lyssna på lars winnerbäck. du gör att hösten känns fin, den känns helt plötsligt mysig när du börjar sätta ord på saker som andra inte kan sätta ord på. det ska bli skönt att gömma sig i stora mysiga tröjor, varma halsdukar, tända massor av ljus, dricka te och prata med vänner i timtal. det är fint och hösten är fin.

hej mina kära vänner. denna vecka innebär jobb varje dag, räknade ut att jag kommer jobba över 50 timmar, nice. även om det betyder många tidiga mornar och trötta dagar så är jag glad ändå, jag gillar verkligen mitt jobb och är så glad över att få jobba. ikväll jobbade jag kortpass från 7.00-14.00. Imorgon däremot jobbar jag hela dagen från sju på morgonen till halv tio på kvällen, kan bli spännande.

snart ska jag dra iväg ut till torsång för att bli klippt och färgad av the one and only frisör josefine bengtson. lite nytt blir det nog enligt planen men vi får se. ska bli såå skönt att bli fräsch i håret igen.

take care!

just deet, glada nyheter. i februari åker jag till costa rica för att spendera tre månader där som au pair. jag ska vara hos mina tremänningar som är 1,5 år och 4,5 år. Isabella och Mattias heter de, jag ska prata svenska med de och allmänt mysa runt. jag ser fram emot det, det känns bra med något nytt. jag tror det kommer bli utvecklande och så otroligt roligt.




två bilder jag hittade när jag googlade på costa rica. jag tackar inte nej till det där i alla fall.

jag är hemma igen. min väska är redan uppackad, jag har hunnit dricka te och kolla på vänner. nu är jag tillbaka till borlänge och jag kände direkt hur min mage blev orolig igen. det finns många måsten som vilar i den här staden. papper som ska postas, samtal som ska ringas och ärenden som ska göras. jag måste lära mig hitta mitt lugn, måste verkligen. det blev så himla deppig stämning i bloggen nu men det är det som är lite av verkligheten nu. min kropp har börjat sagt ifrån och jag lyssnar bäst jag kan. jag tränar på att lyssna på vad den har att säga. i övrigt så är det bra, luleå var fint och bra på alla sätt och vis. nu ska jag snart besöka min älskade säng för att sova till mina ögon vill öppna sig igen. imorgon blir det jobb halv två till halv tio, det blir nice.

ta hand om er själva, det är det bästa ni har.

min kropp är fortfarande inte densamma. men ikväll ska jag och min mor ta oss upp till luleå och jag hoppas att när jag kommer därifrån, när jag fått varit på det stället jag älskar så mycket ska komma hem lite helare. och missta mig inte, jag älskar livet här i borlänge (eller okej kanske inte staden i sig) men de vänner jag har här är guld värda och jag skulle kunna göra allt för de. men luleå har något som ingen annan stad har. jag ska prata med min fina kusin nätterna igenom, vakna alldeles för sent, mysa med mormor och morfar, gå promenader med världens bästa hund och ta igen den tid jag missat med all släkt. jag behöver det nu, mer än någonting annat.

please love me when i come back.

alla mina tankar har tagit ut sin rätt på min mage. jag har fått magkatarr igen. och det är något helt annat denna gång. medicinen hjälper inte. djupa andetag går inte att ta för då får jag föör ont i magen, att ligga på vissa sätt går inte heller för det gör också ont, att gå gör ont.

over and out.

om en veckas tid är jag officiellt arbetslös. jag har inte någon skola att gå till idag. det som var min verklighet för ett år sedan har ändrats totalt. nu är det meningen att jag ska stå på egna ben, utan skolan som trygghet. helt ensam, helt nytt. jag har inte riktigt bestämt mig för om jag har panik över hela situationen eller om jag känner mig relativt lugn. det blir ett nytt liv jag kommer få leva, eller i alla fall annorlunda. jag kliver ännu längre in i vuxenlivet, och sakta men säkert kommer också det bli min trygghet. jag tror det blir bra.

igår kom jag hem, var sådär läskigt trött, lade mig i soffan och tänkte att jag är good to go again efter lite sömn. men så blev tyvärr inte fallet, sömnen hjälpte inte och jag kände hur febern sakta hälsade på i min kropp. jag hoppades verkligen att den bara var där för att hälsa på i en timme eller två, men även där hade jag fel. här sitter jag med en alvedon och en ipren i min kropp och kämpar fortfarande med att hålla mig uppe. jag tänkte att det skulle vara bra för mig att sitta upp ett tag. ha ett litet avbrott från mitt vänner-maraton. vännerna i vänner håller mig sällskap, det är fint, jag gillar det till och med.

under kvällen ska jag förhoppningsvis orka ta mig till linda svedin för födelsedagsfest/avskedsfest, hon ska flytta till örebro och det känns ju allmänt tråkigt. det blir nog också lite utav en återförening med klassen också vilket känns mysigt. jag hoppas bara att jag orkar. jag måste.

puss

igår när jag cyklade hem på min cykel på borlänges gator började tänka på det här med humanitet. benämningen på ordet humanitet är "sätt att tänka och att handla som präglas av förstående av och medkänsla med andra människor, människovänlighet, välvilja."

de flesta svarar nog samma på den frågan om man tycker att humanitet är viktigt. mänskligheten vilar egentligen på att det finns humanitet. utan humanitet skulle människor förstöra för andra människor i långt mycket större utsträckning än vad de redan gör. men så finns det de människor man ibland undrar om de över huvudtaget vet vad humanitet innebär. de människor som verkar ha tappat omdömet om hur man behandlar andra människor tror jag aldrig rikigt fått lära sig vad det innebär att ge kärlek, eller ännu värre de kanske aldrig fått kärlek. de kanske aldrig fick de livsviktiga kramarna från sin mamma, eller tryggheten som finns i ett hem. hur ska de då kunna veta vad humanitet är när de aldrig fått uppleva den själva?

jag menar verkligen inte att det är någon ursäkt, att inte vara human när man inte fått uppleva humanitet. det är det verkligen inte. jag önskar bara att alla skulle kunna få uppleva kärlek, omtanke och trygghet. att det skulle vara en självklarhet. men det är det tyvärr inte, det är mångas verklighet att inte få allt det där. allt för mångas verklighet.

det är sådana människor jag brinner för. jag vill ge de en annan verklighet. jag vill få de att uppleva humanitet och kanske också genom det få de att bli mer förstående för andra människor.

igår var en typiskt tung dag, då ögonen inte vill öppna sig och tårarna kom alldeles för lätt. benen ville inte bära, hjärtat orkade inte. duschstrålen hjälpte inte ens igår, sakta rann vattnet ner för min kropp utan att ta med sig det onda. ett samtal och bröstet kändes lite lättare, en kaffe med en vän som inte går att beskriva med ord hur bra hon är och jag kände mig lite helare. jag är så innerligt glad för de vänner jag har. det är när jag är med er jag tar mig upp igen, tar mig upp till ytan för att ta några friska andetag. ni får mig att vilja andas, ni får mig att inse att livet kommer bli bättre. igår var en tung dag, idag vaknade jag upp och kände att livet kändes lite lättare. jag försökte gå in med den inställningen idag, försökte leva i en mer positiv anda, jag vet att jag har vänner som fångar mig och kommer alltid finnas där. tack för att ni är ni, jag menar det från botten av mitt hjärta.

It started out as a feeling
Which then grew into a hope
Which then turned into a quiet thought
Which then turned into a quiet word

And then that word grew louder and louder
'Til it was a battle cry

det är många tankar som cirkulerar i mitt huvud, många känslor som pulserar i mitt hjärta och jag kan nog egentligen inte riktigt sätta fingret på nåt utav det. jag försöker analysera det, sätta ihop alla pusselbitar efteråt för att på något sätt kunna få en helhet av det, och kanske till och med perspektiv. jag tror att man kan likna livet efter en tågfärd, när man sitter och kollar ut genom fönstret så är allt suddigt och diffust. inget går egentligen att urskilja ur det man passerar. men bortan för allt det där diffusa så finns det ett lugn och en klarhet. jag vill nå det, jag vill nå klarhet och jag vill finna mitt lugn. men som i varje tågfärd så när man ett mål och det är väl dit jag just nu är påväg.

It's like forgetting the words to your favorite song.
You can't believe it; you were always singing along.
It was so easy and the words so sweet.
You can't remember; you try to feel the beat.

gårkvällen blev lyckad, det var skönt att befinna sig i ett annat sinnestillstånd och försöka glömma allt. precis det att glömma allt lyckades inte riktigt, verkligheten kom nog ikapp oss alla fyra men så är det väl. just have to live with it. vi dansade på slitage tillsammans och sedan var vi uppe till morgondagen ljus redan kommit. jag och min soul sister josefine vaknade inte fören kvart i ett och det var underbart. 

dagen spenderas även den tillsammans med josefine och planen är att åka och kolla på fotboll, supporterklubben jublar. vi är taggade och jag hoppas att det inte kommer falla regn från skyn, blir så himla svårt att njuta av fotbollen då när man känner hur håret blir messed up, not fun. min hårhets fortsätter och you can´t do anything about it. oj tuffing.

alla dessa kommentarer på förra inlägget gör att jag inte kan komma fram till något bättre, det får väl stanna där. jag listar väl ut det senare under livet.

love! 

jag har de senaste dagarna tänkt mycket på det här med lögner och vad det är som gör att vissa är mer benägna att ljuga och andra inte. och vad grunden till en lögn ligger. en lögn är ju ofta att man förvandlar något dåligt till något bättre tror jag. ingen skulle väl ljuga sig till något sämre egentligen. lögner ses ju som väldigt dåliga av nästan alla. när man ljuger, ljuger man ju också för sig själv egentligen. men då började jag tänka på att när man ljuger så handlar det ju om att man kanske skäms över något ett tycker att något är jobbigt.

är en lögn någonsin berättigad? är det någonsin rätt att ljuga. och det är här det tar slut egentligen, här vet jag inte längre vilken väg jag vill välja. jag har alltid haft den inställning att det är fel att ljuga, att man inte ska ljuga. jag har sällan gjort det och om så skulle vara fallet har jag oftast ändrat tillbaka mitt uttal från lögnen till en sanning. men det jag nu funderar på är om det är så att man genom att ljuga några gånger skyddar sitt hjärta från några slag, att man sätter upp garden för att inte skada det mer. när man i lögnens hetta inte skulle ha klarat av att säga sanningen, att smärtan helt enkelt skulle bli för stark, är då lögnen rätt? eller när man behöver komma ur en situation, utan att skada personen eller situationen i fråga, är det då okej att dra till med en vit lögn? och när är det det rätt att säga att det är en vit lögn?

så nu ställer jag en fråga som man ska göra som extremt proffsig bloggare som jag är (med mina extremt höga läsarsiffror, säkert tre stycken eller nåt)
är det någonsin okej att ljuga?

Just gonna stand there
And watch me burn
But that's alright
Because I like
The way it hurts
Just gonna stand there
And hear me cry
But that's alright
Because I love
The way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie

regina spektor förgyller mina dagar, mitt liv, mina tankar för tillfället. känslorna sviktar fram och tillbaka mellan jobbiga och glada. känslofylld bergochdalbana tillsammans med orden som kommer ut ur högtalarna. de klingar så perfekt tillsammans. men jag är nog mest på topparna, jag försöker stanna kvar där och blicka ut över det fina liv jag lever. jag går på livets väg med en fin familj, fina vänner och att vinden blåser i mitt hår och att solen lyser på mig gör det inte sämre.

tack regina spektor för att du tillåter allt jag känner, tack för att du bara finns där, och sätter ord och toner på känslor. det är fint.

And history books forgot about us and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, not even once
You are my sweetest downfall

Det finns mycket som raseras, faller isär och gör ont. Det liv som vi en gång fått testas ibland allt för mycket. Prövningar, hjärtan som krossas och mitt i allt det där jobbiga så måste man försöka gå vidare, till nästa prövning för att bli starkare. Men ibland gör livet för ont för att man ska kunna tänka framåt, då minuterna känns långa som timmar, där man får kämpa för att ta nästa andetag och benen inte längre bär en. Ingen är värd sådana dagar, sådana känslor och ett sådant liv.

vi människor förväntar oss många gånger att vara så kallade "superhumans". där man varje dag går upp med ett leende på läpparna och att det sedan inte heller lämnar en under resten av dagen. livet ska gå perfekt till, hjärtat får aldrig ont, och om det så skulle vara fallet så ska man dölja det på bästa möjliga sätt, allt för att kunna fortsätta vara en superhuman.

jag vill ändra på det, ändra benämningen på superhuman till att man har dåliga dagar, man har ont i hjärtat och att man ibland bara tycker att livet är skit. att man ibland får vara svag. man ska få visa det. för superhumans finns inte, eller rättare sagt så är vi alla superhumans, som orkar med att gå vidare och leva det liv fått. vi försöker varje dag, varje timme, varje minut att ta oss vidare på livets väg och vi gör det jävligt bra.

livet lever vidare och det är så underbart. jag försöker hinna med och ikväll vankas det grillning med fina människor och oslagbart väder.



en av de bästa dagarna i mitt liv. tack alla som uppvaktade, tack alla ni som gjorde min dag och tack älskade klass för dessa tre år.

idag är dagen då sveriges land firar sin mammor, människan som gett de liv och på något vis alltid funnits där varelse det är i tanken eller fysiskt. vi alla har nog olika relationer till våra mammor, något som jag tror de flesta av oss har gemensamt är nog ändå det faktum att vi älskar de.

idag var en sån dag då jag behövde min mamma lite extra jämfört mot andra dagar. det finns ingen som förstår så bra som du. det finns ingen annan jag prata med om det som idag gjorde extra ont. det som vissa dagar bara ligger långt nere i medvetenheten men så finns det de dagar då det blir svårare att andas luften och då det finaste man har har extra ont. jag vet att du alltid kommer finnas där. och när jag pratar med dig försvinner en del av smärtan och det blir lättare att andas igen. jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan dig.

jag älskar dig så oändligt mycket fina mamma.

att vara nöjd kan vara det svåraste att vara. man strävar hela tiden efter nya saker, för att på något sätt få uppleva känslan av nöjdhet. den infinner sig sällan hos mig. jag går alltid vidare, sätter upp nya mål för fort för att över huvudtaget känna av den där känslan som många gånger känns ouppnålig. jag hatar att det är så. att jag aldrig kan få perspektiv på livet, att livet aldrig får komma ikapp utan jag fortsätter springa ifrån det i hopp om att få ett bättre liv där jag är nöjd. jag glömmer bort allt det där bra, allt det fina och lyckliga i livet bara för att jag strävar efter något nytt.

det är tragiskt men så jävla sant. jag vill bort ifrån kämpandet, bort från det eviga springandet till något bättre.

I'd give up all the world to
see that little piece of
heaven looking
back at me
Now that it's over