Jag har läst Mia Skäringers blogg några dagar, och vilken otrolig människa. Hon ger mänsklighet till mänskligheten. Hon sätter ord på svåra saker som jag äter upp ord för ord. Tar till mig ändå in i hjärtat. Hon är så frisläppt men ändå så bunden, allt på en och samma gång, som blir till en blandning. Jag är glad att få ta del av lite av hennes liv. Jag känner igen mig i så många tankar som hon har, det är en skön känsla. Man känner sig inte ensam längre liksom, och det handlar inte om extremt djupa tankar alltid, bara saker jag känner igen mig i. Det är häftigt det där, hur lika vi egentligen är, tänk om alla kunde inse det, plötsligt skulle ensamheten minska radikalt. Vetskapen om att andra kan känna precis likadant kan vara skillnaden mellan ensamheten och hoppet.


hur vacker?