Det finns mycket som raseras, faller isär och gör ont. Det liv som vi en gång fått testas ibland allt för mycket. Prövningar, hjärtan som krossas och mitt i allt det där jobbiga så måste man försöka gå vidare, till nästa prövning för att bli starkare. Men ibland gör livet för ont för att man ska kunna tänka framåt, då minuterna känns långa som timmar, där man får kämpa för att ta nästa andetag och benen inte längre bär en. Ingen är värd sådana dagar, sådana känslor och ett sådant liv.

vi människor förväntar oss många gånger att vara så kallade "superhumans". där man varje dag går upp med ett leende på läpparna och att det sedan inte heller lämnar en under resten av dagen. livet ska gå perfekt till, hjärtat får aldrig ont, och om det så skulle vara fallet så ska man dölja det på bästa möjliga sätt, allt för att kunna fortsätta vara en superhuman.

jag vill ändra på det, ändra benämningen på superhuman till att man har dåliga dagar, man har ont i hjärtat och att man ibland bara tycker att livet är skit. att man ibland får vara svag. man ska få visa det. för superhumans finns inte, eller rättare sagt så är vi alla superhumans, som orkar med att gå vidare och leva det liv fått. vi försöker varje dag, varje timme, varje minut att ta oss vidare på livets väg och vi gör det jävligt bra.