spontantur till stan för att träffa isabell hedlund. me like!

ska snart åka iväg till skolan, jag har sovmorgon till kvart i tolv och det är alltid lika underbart. ikväll ska det sen bokas BOUNCE!! den 25 april klockan 20.00 kommer jag, Jossan och Jossan stå och kolla på dom i 2,5 underbara timmar. förhoppningsvis hinner jag beställa bilder ikväll också som jag senare ska sätta in i ett album tillsammans med julie och isabell. ska bli riktigt kul!

30 Seconds to Mars - From Yesterday
grymt bra låt

barn skrattar 300-400 gånger om dagen, vuxna skrattar ca 15 gånger om dagen. siffror som talar för en ganska negativ utveckling ju äldre man blir. konstigt det där att man skrattar mindre ju äldre man blir. beror det på att man inte har något att skratta åt när man blir äldre eller beror det helt enkelt på att det inte är accepterat att skratta lika mycket?

barn i allmänhet har lättare att visa känslor. de har nästan alltid lika nära skrattet som till gråten. om det gör ont så gråter de och om det är något som är roligt skrattar de. det är något som är så otroligt härligt med barn, de står på något sätt för de känslor dom har och försöker inte trycka ner de. något jag tror vuxna oftare gör. tråkigt men det känns som att det inte riktigt är accepterat att skratta ett riktigt hjärtligt skratt utan att man får en extra blick från bordet mitt emot. det är klart att man slutar att skratta riktigt högt om man får blickar, som med allt annat. man gör inget som sticker ut, man vill vara en i mängden.

att skratta är viktigt för alla
att gråta är minst lika viktigt
känslor har alla, live with them!

helgen har varit lugn och bra. fredagen spenderades med isabell i amsberg, paj och mys med film. lördagen var otroligt lugn, jag åkte lite långfärdsskridskor tillsammans med min papi. på kvällen träffade jag josefine och frida och vi lagade mat tillsammans. för att sedan åka runt lite i borlänge, besökte en förfest och sen åkte vi till donken för ia hade rast. väldigt trevligt. denna kväll har spenderats på plöjarens väg 7 som är adressen till min kära vän josefine bengtson. mycket prat som vanligt men lika välbehövligt som vanligt också.


gammal bild men oj vad jag älskar den där bruden!

110 dagar
2640 timmar
158 400 minuter

uttryck det hur du vill men det är så långt det är kvar till den 11 juni 2010. ett datum som det kämpats mycket för och ett datum som kommer minnas länge. den 11 juni springer jag ut från hagagymnasiet en sista gång. den 11e juni kommer det fällas många tårar men det kommer skrattas dubbelt så mycket. lyckorus kommer vara många och av olika anledningar. framtiden ligger då framför ens fötter. framtiden som låter så stor och skrämmande för tillfället. framtiden för mig ger lite för många valmöjligheter och lite för många frågor. men jag tror det kommer lösa sig på vägen och att framtiden inte längre känns långt borta och sådär stor som den gör idag utan den kommer kännas helt okej och spännande när jag väl står där den 12e juni och allt har passerat.

jag vill verkligen ta vara på den här sista tiden i skolan. jag börjar till och med uppskatta den tid jag spenderar där. klassen känns underbar och det är något jag kommer sakna mycket. det är många stunder jag spenderat med dom, både bra och dåliga. jag kan inte annat än älska den klass jag går i. så jag ska den här våren försöka se det som är verkligt bra med skolan och allt som hör till. det är trots allt de sista månaderna jag spenderar i en skola på väldigt länge.


kärlek till er klassen

jag hatar att du är där och jag är här. jag hatar att de milen som skiljer oss känns oändligt långa. jag hatar att du har ont i hjärtat när jag inte kan sitta och ta hand om det. jag kan inte göra annat än att vara med dig i tanken och jag hatar att det är så. jag behöver dig och du behöver mig men ändå så är vi skiljda åt. i varsinna städer och i varsitt hus. när jag är här kan jag inte veta hur många tårar som rinner ner för din kind. det finns få människor som är så bra som du.

du får mig att känna mig hel, du får mig att känna mig lycklig och du betyder så oändligt mycket.

vissa dagar går pusslet ihop, livet fungerar. andra dagar sårar dina ord mer, pusslet går liksom inte längre att sätta ihop. jag känner mig trasig, besviken och arg. försöker i det svarta hitta pusselbitarna och sätta ihop de så att jag på något sätt ska bli helare. jag har mycket lättare att hitta de där bitarna som ska hålla ihop mig nu. vänner som gör att livet blir så värt att leva. jag vet att det finns människor som kommer finnas där om jag inte längre hittar mina pusselbitar. när det tar mycket längre tid att hitta de bitarna som gjort så ont. så de istället för att vara stora skärsår blir till ärr.

det arbetet som tyngt mig i ett halvårs tid ligger nu istället och tynger min handledares skrivbord. det kändes till och med svårt att lämna in det. jag kunde inte riktigt lämna ifrån mig det. ett arbete som resulterade i en tio sidors rapport, sidor fulla med svart text på vitt papper. lika svårt att få ner där som här. nu är den inlämnad och jag känner mig lättad, äntligen kan jag släppa det där. jag känner mig tom, alla de timmar jag lagt ner på det har sammanfattats på papper och ger mig förhoppningsvis det betyg jag kämpat för.

saker reds ut, frågor besvaras och kroppen känns lättare när jag är ute och går. fötterna tar mig dit jag vill och kroppen följer följsamt med. de ord som sårat analyseras och ibland händer det att jag lämnar det som gjort ont där ute i det kalla. går vidare, går framåt mot nya saker, saker som både kommer vara underbara men jag vet fortfarande att mitt hjärta kommer att få mycket mer stryk i framtiden. men jag vet också att mitt hjärta kommer få mycket kärlek i framtiden.

ni har redan dömt mig och jag hatar att ni inte kan ändra er. jag kommer alltid vara den jag var då för er.
komplicerat men skrämmande sant

pic´s from last saturday!


too cool for school

lovely!

foto: elin reijonen

kvällen har spenderats med underbara frida. vi var en stund på cozmoz för det arrangerades ett disco där för de som är mellan 13 och 15 år. och jag kan inte säga annat än att det är tragist det jag såg. hur de tjejer som var där går klädda är så fruktansvärt tragiskt. jag såg trosor, bhar, alldeles för mycket hud på i stort sett varenda tjej. de kunde lika gärna har satt på sig en skylt där det står "hej vill du våldta mig?". hemskt men så skrämmande sant. jag hade i alla fall trevligt med frida och jonatan när vi stod och kollade på underhållningen.

morgondagen ska först spenderas i min underbara säng för jag ska sova ut och det ska bli otroligt skönt. sen på kvällen ska jag först vara med elin på hennes låtsaspappas överraskningsfest och vara lite barnvakt åt majis. sen blir det att tagga för utgång på S2 eller etage, fördelar och nackdelar med båda två. men det blir nog bra vilket det än blir för jag får ju umgås med de bästa innan.

puss och godnatt!

jag är så fruktansvärt rädd för att inte längre kunna andas. att känna att det andetag man tar kan vara det sista. att man känner ett så starkt tryck över bröstet och det inte längre går att hålla emot. den tanken tar över min kropp ibland och paniken kan börja sticka i bröstet. jag är så rädd för den dagen då inte den medicin jag har inte ska räcka till, då det händer som inte får hända. när andetagen blir färre och färre. och minuterna känns som timmar.

En hand mot min strupe
och andas blir svårt
En hand runt min hals
klämmer allt för hårt
och benen dom bär
inte längre min kropp

musik är väl något som dom flesta älskar. det finns mycket både positivt och negativt förknippat med musik. jag älskar att lyssna på musik på hög volym. musiken får mig att känns så mycket, ibland är det lycka ibland smärta. ibland får det mig att glömma allt det som gör ont. andra gånger får det mig att känna allt som gör ont men det kan vara skönt för stunden. att känslorna liksom får utlopp i musiken istället. volymen går in i bröstet och får hjärtat att slå extra sakta. det strålar ut känslor till alla kroppens delar. det är som att hjärtat får andas. hela kroppen får istället känna det hjärtat varje dag känner. det blir en befrielse för de känslor som trängs inne i hjärtat. musiken kan sätta så bra ord på det man känner för stunden, och det finns inte en enda sekund jag inte älskar det.

ingenting känns längre rätt att skriva. det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. men det är inget som känns som att det kommer fram på det sätt jag vill att det ska komma fram. jag skriver, raderar, skriver igen. den vita ytan med svart text på känns omöjlig att få ner nåt på. något så enkelt men ändå så svårt. inga av de orden som trycks på tangentbordet blir till det jag vill att de ska bli.

jag har för höga krav på min egen blogg. min egen blogg som jag bestämmer helt och hållet vad som den ska innehålla. då kanske ni kanske kan förstå vad jag har för krav på mig själv i livet. jag har inga krav på livet i sig självt men jag har krav på mig själv som lever det livet. komplicerat och svårt att får ner, men det är väl helt enkelt så som jag skrev.

KOLLAKOLLAKOLLA
så fruktansvärt söööt!

snön faller så där vackert och den lägger sig som ett skyddande täcke på marken. som jag har väntat på den där älskade snön som lyser upp den gråa vintern. jag har alltid älskat snön och det får mig att känna en speciell känsla, en känsla av värme och trygghet. för snön gör att jag tänker tillbaka på alla dom fina stunder jag har haft i luleå och tillsammans med alla dom där uppe.

den där julkänslan som får en att känna sig lycklig så det räcker och blir över har inte infunnit sig ännu. det kanske inte heller är så att den kommer att komma. den tiden när man inte kunde sova på julmorgonen för att man var så otroligt spänd över dagen som skulle komma är nog över trots allt. jag får ibland glimtar av den där känslan men den finns inte där hela tiden. allt har sin tid och så även den där speciella barnkänslan kring jul. jag saknar just den känslan. men jag tror att jag fortfarande har kvar en del av det, för julen är en sak som jag älskar, och kommer nog alltid att älska. att för göra allt det som ska göras innan jul, det är så fruktansvärt underbart. en tid av värme och omtanke, familj och vänner. 

Jag vill tända ett ljus
för den som gråter
över hårda ord.


Jag vill tända ett ljus
för dem som svälter
på vår jord.


Jag vill tända ett ljus
för dem som är rädda
i krigsdrabbad land.


Jag vill tända ett ljus
för dem som förföljs
för frihetens kamp.


Jag vill tända ett ljus
för dem som är sjuka
och lider av smärta.


Men jag vill också tända
ett ljus
för dem som hjälper, uppmuntrar
och har gott hjärta
(Wilhelmina Schedin)

jag har kommit på att jag har en väldigt vemodig känsla till ljudet av gitarrspel. det griper tag i mig på ett magiskt sätt samtidigt som det får mig att få ont, det gör att jag nästan vill skrika ut allt det där som gjort att jag inte är den personen jag skulle vilja vara idag. ljudet från en gitarr får mig känna en känsla av både lugn och smärta på en och samma gång. jag har en hatkärlek till det. jag älskar det samtidigt som jag hatar det. jag hatar det för att det får mig att känna så mycket som jag inte längre vill känna, som jag inte orkar känna.


det är lätt att se hur sjuk man en gång var
när såren läker och regnet känns
gör din tolkning, häll mig full med svar
rita figurer och dra en gräns


jag får liksom ingen ordning på mitt liv
det kan vara så förfärligt,
det kan vara så bra