ingenting känns längre rätt att skriva. det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. men det är inget som känns som att det kommer fram på det sätt jag vill att det ska komma fram. jag skriver, raderar, skriver igen. den vita ytan med svart text på känns omöjlig att få ner nåt på. något så enkelt men ändå så svårt. inga av de orden som trycks på tangentbordet blir till det jag vill att de ska bli.

jag har för höga krav på min egen blogg. min egen blogg som jag bestämmer helt och hållet vad som den ska innehålla. då kanske ni kanske kan förstå vad jag har för krav på mig själv i livet. jag har inga krav på livet i sig självt men jag har krav på mig själv som lever det livet. komplicerat och svårt att får ner, men det är väl helt enkelt så som jag skrev.