jag spenderade kvällen igår med frida, perfekt myskväll. du är så bra! idag har jag städat, och inte gjort så mycket mer egentligen. är fruktansvärt hungrig för tillfället men kylskåpet innehåller inget jag är sugen på. ikväll ska jag träffa isabell och amalia, vi ska ha taco och spelkväll, väldigt seriöst skulle jag vilja säga. jag längtar till kvällen kan jag ju bara säga.  

jag ska vara uppe så länge jag vill i natt, njuta av att jag inte har något måste att gå upp till imorgon. det har blivit allt för mycket sånt på senare tiden. jag vill kunna leva i nuet. men det ska det bli ändring på. det är ju trots allt nu vi lever och vad jag tror så blir det inte mycket mer efter det här. lev livet nu och inte sen helt enkelt.

för vi lever inte länge nog för att
rätta till allting dom gjort
rätta till allting dom gjort

det kanske är precis så. att det inte går att rätta till. vi måste bara lära oss att leva med det. gå vidare och leva ett bra liv. det går ändå inte att göra något åt det dom har gjort, det dom redan har krossat, trampat på och spottat på. gjort är gjort och det går aldrig att göra ogjort. det går aldrig att ta tillbaka orden som redan gjort så ont. som trängt in i hjärtat.

det enda vi kan göra är att leva vidare.

Min släkt på mammas sida är relativt stor, om man räknar min morfars syskon med deras barn och barnbarn så är det nästan 150 personer. En ganska stor skara människor, som man kanske inte tror har så stor gemenskap eller så starka band. Att det blir för många, att man inte riktigt känner något för det där stora massan. Jag känner en stark tillhörighet till min Lundbergssläkt, så stark att jag funderar på att byta efternamn till det. För det är trots allt i dom jag känner mig så oändligt trygg. Jag känner mig så välkommen. När vi träffas så fylls rummet snabbt av värme, skratt och oändliga timmar av prat. Vi är alla som en stor familj, alla värnar om varandra, om en är sjuk så ringer det så många oroliga. Alla visar en så stark och fin omtanke för varandra, och jag är så otroligt glad över att jag har alla dom där som står bakom mig.

Det kanske är det också som gör att jag känner en så stark tillhörighet med Luleå och Norrbotten, för det är där all min släkt på mammas sida finns. Det är där jag kan träffa dom. Jag har alltid en stor saknad upp dit, en saknad som många kanske inte förstår sig på men som är så otroligt stark.

Släktband är för mig en så otroligt viktig gemenskap i mitt liv. För andra är det kanske en påtvingad gemenskap. Men släkten är trots allt vår grund, det är släkten som innehåller vår historia och våra hemligheter. Släkten kanske kan få innebära något annat än släktmiddagar på jul och när någon fyller år.

är det så att man aldrig är nöjd över det man har? att när man väl fått det där man så länge velat ha börjar längta efter en ny sak? när kommer människan bli riktigt nöjd? är vi bygga för det eller ska vi hela tiden känna oss missnöjda? jag tror att det här kan ha och göra med vårt levnadssätt idag. Det utgår på att hela tiden ha det bästa och man är nästan aldrig riktigt nöjd med det som kallas bra utan det ska vara bäst. vad är det egentligen som har gjort oss till dessa lyckosökare?

jag tror att vi alla behöver tänka efter mer än en gång om vi verkligen behöver den där nya tröjan eller de där skorna. för lycka kan nog aldrig bildas från saker utan det bildas från oss själva, hur vi lever vårat liv. hur vi behandlar andra och vilka personer som omger oss. vi måste lära oss att bli mer nöjda, nöjda över det vi faktiskt har. för det vi har är ju det mest värdefulla. de människor som vi älskar är kärnan i livet. det är dom som gör livet till vad det är.

be pleased with what you have
because that´s all you have

fred och kärleks festivalen