Min släkt på mammas sida är relativt stor, om man räknar min morfars syskon med deras barn och barnbarn så är det nästan 150 personer. En ganska stor skara människor, som man kanske inte tror har så stor gemenskap eller så starka band. Att det blir för många, att man inte riktigt känner något för det där stora massan. Jag känner en stark tillhörighet till min Lundbergssläkt, så stark att jag funderar på att byta efternamn till det. För det är trots allt i dom jag känner mig så oändligt trygg. Jag känner mig så välkommen. När vi träffas så fylls rummet snabbt av värme, skratt och oändliga timmar av prat. Vi är alla som en stor familj, alla värnar om varandra, om en är sjuk så ringer det så många oroliga. Alla visar en så stark och fin omtanke för varandra, och jag är så otroligt glad över att jag har alla dom där som står bakom mig.

Det kanske är det också som gör att jag känner en så stark tillhörighet med Luleå och Norrbotten, för det är där all min släkt på mammas sida finns. Det är där jag kan träffa dom. Jag har alltid en stor saknad upp dit, en saknad som många kanske inte förstår sig på men som är så otroligt stark.

Släktband är för mig en så otroligt viktig gemenskap i mitt liv. För andra är det kanske en påtvingad gemenskap. Men släkten är trots allt vår grund, det är släkten som innehåller vår historia och våra hemligheter. Släkten kanske kan få innebära något annat än släktmiddagar på jul och när någon fyller år.