varför försöker man alltid skada sig själv? varför ser man bara det negativa istället för allt det där positiva? När livet känns okej så börjar jag tänka för mycket. då kommer det dåliga fram och livet känns sämre igen. varför tillåter vi inte oss själva att må bra? jag tror inte jag är ensam om det här. är det inte accepterat att må bra? är det kanske därför man söker med ljus och lykta efter saker som gör ont? jag hatar att jag inte lever i den känslan att jag faktiskt mår bra utan att jag istället rannsakar min hjärna för att hitta något som är jobbigt.

jag behöver verkligen börja lära mig att acceptera att jag ibland mår bra och att jag ibland mår dåligt. men när jag mår bra så ska jag bara njuta, njuta av den känslan av att livet är bra. det dåliga kommer alltid att finnas där, det kommer aldrig försvinna. det gäller bara att lyssna till den nuvarande känslan av att man faktiskt mår bra!