idag är dagen då sveriges land firar sin mammor, människan som gett de liv och på något vis alltid funnits där varelse det är i tanken eller fysiskt. vi alla har nog olika relationer till våra mammor, något som jag tror de flesta av oss har gemensamt är nog ändå det faktum att vi älskar de.

idag var en sån dag då jag behövde min mamma lite extra jämfört mot andra dagar. det finns ingen som förstår så bra som du. det finns ingen annan jag prata med om det som idag gjorde extra ont. det som vissa dagar bara ligger långt nere i medvetenheten men så finns det de dagar då det blir svårare att andas luften och då det finaste man har har extra ont. jag vet att du alltid kommer finnas där. och när jag pratar med dig försvinner en del av smärtan och det blir lättare att andas igen. jag vet inte hur jag skulle kunna klara mig utan dig.

jag älskar dig så oändligt mycket fina mamma.

att vara nöjd kan vara det svåraste att vara. man strävar hela tiden efter nya saker, för att på något sätt få uppleva känslan av nöjdhet. den infinner sig sällan hos mig. jag går alltid vidare, sätter upp nya mål för fort för att över huvudtaget känna av den där känslan som många gånger känns ouppnålig. jag hatar att det är så. att jag aldrig kan få perspektiv på livet, att livet aldrig får komma ikapp utan jag fortsätter springa ifrån det i hopp om att få ett bättre liv där jag är nöjd. jag glömmer bort allt det där bra, allt det fina och lyckliga i livet bara för att jag strävar efter något nytt.

det är tragiskt men så jävla sant. jag vill bort ifrån kämpandet, bort från det eviga springandet till något bättre.

I'd give up all the world to
see that little piece of
heaven looking
back at me
Now that it's over

vi är så otroligt duktiga i livet att skydda oss från fysiska sjukdomar, man vaccinerar sig och går till doktorn om man mår lite dåligt. men prioriterar vi bort vårat hjärta på vägen? glömmer man bort att tänka på att det tar så otroligt mycket stryk i vissa händelser och relationer? för tillfället kanske man inte riktigt förstår innebörden av vad det gör med en, men vad händer efter? när de fysiska skadorna läkts och allt det yttre verkar vara helt bra igen, hur många sår har då bildats och finns kvar i det allra viktigaste vi har. det är klart att såren blir till ärr senare, men jag tror ändå att vi måste tänka mer på vad det gör oss själv psykiskt innan vi gör något.

livet kommer alltid göra ont ibland men man kan nog ibland minska på det onda så att färre sår bildas i hjärtat och att det istället på något sätt blir helare.

Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
men du om nån borde förstå
att man inte gör såhär mot mig