jag har de senaste dagarna tänkt mycket på det här med lögner och vad det är som gör att vissa är mer benägna att ljuga och andra inte. och vad grunden till en lögn ligger. en lögn är ju ofta att man förvandlar något dåligt till något bättre tror jag. ingen skulle väl ljuga sig till något sämre egentligen. lögner ses ju som väldigt dåliga av nästan alla. när man ljuger, ljuger man ju också för sig själv egentligen. men då började jag tänka på att när man ljuger så handlar det ju om att man kanske skäms över något ett tycker att något är jobbigt.

är en lögn någonsin berättigad? är det någonsin rätt att ljuga. och det är här det tar slut egentligen, här vet jag inte längre vilken väg jag vill välja. jag har alltid haft den inställning att det är fel att ljuga, att man inte ska ljuga. jag har sällan gjort det och om så skulle vara fallet har jag oftast ändrat tillbaka mitt uttal från lögnen till en sanning. men det jag nu funderar på är om det är så att man genom att ljuga några gånger skyddar sitt hjärta från några slag, att man sätter upp garden för att inte skada det mer. när man i lögnens hetta inte skulle ha klarat av att säga sanningen, att smärtan helt enkelt skulle bli för stark, är då lögnen rätt? eller när man behöver komma ur en situation, utan att skada personen eller situationen i fråga, är det då okej att dra till med en vit lögn? och när är det det rätt att säga att det är en vit lögn?

så nu ställer jag en fråga som man ska göra som extremt proffsig bloggare som jag är (med mina extremt höga läsarsiffror, säkert tre stycken eller nåt)
är det någonsin okej att ljuga?

Just gonna stand there
And watch me burn
But that's alright
Because I like
The way it hurts
Just gonna stand there
And hear me cry
But that's alright
Because I love
The way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie

regina spektor förgyller mina dagar, mitt liv, mina tankar för tillfället. känslorna sviktar fram och tillbaka mellan jobbiga och glada. känslofylld bergochdalbana tillsammans med orden som kommer ut ur högtalarna. de klingar så perfekt tillsammans. men jag är nog mest på topparna, jag försöker stanna kvar där och blicka ut över det fina liv jag lever. jag går på livets väg med en fin familj, fina vänner och att vinden blåser i mitt hår och att solen lyser på mig gör det inte sämre.

tack regina spektor för att du tillåter allt jag känner, tack för att du bara finns där, och sätter ord och toner på känslor. det är fint.

And history books forgot about us and the bible didn't mention us
And the bible didn't mention us, not even once
You are my sweetest downfall

Det finns mycket som raseras, faller isär och gör ont. Det liv som vi en gång fått testas ibland allt för mycket. Prövningar, hjärtan som krossas och mitt i allt det där jobbiga så måste man försöka gå vidare, till nästa prövning för att bli starkare. Men ibland gör livet för ont för att man ska kunna tänka framåt, då minuterna känns långa som timmar, där man får kämpa för att ta nästa andetag och benen inte längre bär en. Ingen är värd sådana dagar, sådana känslor och ett sådant liv.

vi människor förväntar oss många gånger att vara så kallade "superhumans". där man varje dag går upp med ett leende på läpparna och att det sedan inte heller lämnar en under resten av dagen. livet ska gå perfekt till, hjärtat får aldrig ont, och om det så skulle vara fallet så ska man dölja det på bästa möjliga sätt, allt för att kunna fortsätta vara en superhuman.

jag vill ändra på det, ändra benämningen på superhuman till att man har dåliga dagar, man har ont i hjärtat och att man ibland bara tycker att livet är skit. att man ibland får vara svag. man ska få visa det. för superhumans finns inte, eller rättare sagt så är vi alla superhumans, som orkar med att gå vidare och leva det liv fått. vi försöker varje dag, varje timme, varje minut att ta oss vidare på livets väg och vi gör det jävligt bra.