kvällen har spenderats med underbara frida. vi var en stund på cozmoz för det arrangerades ett disco där för de som är mellan 13 och 15 år. och jag kan inte säga annat än att det är tragist det jag såg. hur de tjejer som var där går klädda är så fruktansvärt tragiskt. jag såg trosor, bhar, alldeles för mycket hud på i stort sett varenda tjej. de kunde lika gärna har satt på sig en skylt där det står "hej vill du våldta mig?". hemskt men så skrämmande sant. jag hade i alla fall trevligt med frida och jonatan när vi stod och kollade på underhållningen.

morgondagen ska först spenderas i min underbara säng för jag ska sova ut och det ska bli otroligt skönt. sen på kvällen ska jag först vara med elin på hennes låtsaspappas överraskningsfest och vara lite barnvakt åt majis. sen blir det att tagga för utgång på S2 eller etage, fördelar och nackdelar med båda två. men det blir nog bra vilket det än blir för jag får ju umgås med de bästa innan.

puss och godnatt!

jag är så fruktansvärt rädd för att inte längre kunna andas. att känna att det andetag man tar kan vara det sista. att man känner ett så starkt tryck över bröstet och det inte längre går att hålla emot. den tanken tar över min kropp ibland och paniken kan börja sticka i bröstet. jag är så rädd för den dagen då inte den medicin jag har inte ska räcka till, då det händer som inte får hända. när andetagen blir färre och färre. och minuterna känns som timmar.

En hand mot min strupe
och andas blir svårt
En hand runt min hals
klämmer allt för hårt
och benen dom bär
inte längre min kropp

musik är väl något som dom flesta älskar. det finns mycket både positivt och negativt förknippat med musik. jag älskar att lyssna på musik på hög volym. musiken får mig att känns så mycket, ibland är det lycka ibland smärta. ibland får det mig att glömma allt det som gör ont. andra gånger får det mig att känna allt som gör ont men det kan vara skönt för stunden. att känslorna liksom får utlopp i musiken istället. volymen går in i bröstet och får hjärtat att slå extra sakta. det strålar ut känslor till alla kroppens delar. det är som att hjärtat får andas. hela kroppen får istället känna det hjärtat varje dag känner. det blir en befrielse för de känslor som trängs inne i hjärtat. musiken kan sätta så bra ord på det man känner för stunden, och det finns inte en enda sekund jag inte älskar det.

ingenting känns längre rätt att skriva. det finns så mycket som jag skulle kunna skriva. men det är inget som känns som att det kommer fram på det sätt jag vill att det ska komma fram. jag skriver, raderar, skriver igen. den vita ytan med svart text på känns omöjlig att få ner nåt på. något så enkelt men ändå så svårt. inga av de orden som trycks på tangentbordet blir till det jag vill att de ska bli.

jag har för höga krav på min egen blogg. min egen blogg som jag bestämmer helt och hållet vad som den ska innehålla. då kanske ni kanske kan förstå vad jag har för krav på mig själv i livet. jag har inga krav på livet i sig självt men jag har krav på mig själv som lever det livet. komplicerat och svårt att får ner, men det är väl helt enkelt så som jag skrev.