helgen ser bra ut, den kommer nog bli ganska lugn och skön. det är ganska mycket som händer men jag är nöjd så. imorgon åker jag till isabell direkt efter skolan, vi ska gå och kolla på sommaren med göran. efter det blir det hem och så sova, för jag ska auktion tidigt på lördagen, rättare sagt nio. vilket innebär en uppgång på kanske halv åtta. på eftermiddagen sen ska jag träffa josefine, planerna med henne är lite diffusa men det kan inte bli annat än bra. på söndagen är inget egentligen spikat. det kan hända saker och det kan inte göra det. nåt utav det är ju ganska säkert att det blir.

projektarbetet och körkortet ligger som en stor sten över mig. och då menar jag inte en sån där sten som finns på grusvägar utan det här handlar om en istidssten. det känns tungt men jag tror att en liten liten del av den har försvunnit i och med mitt teoripluggande och att jag har skickat ett mejl till min projektledare idag.

ja men vad skönt att ni blev upplysta om mitt så otroligt intressanta liv, vi kanske kan stämma träff på intresseklubben direkt nästa gång?

see ya!

jag sitter i skolan och det känns bra för min bästa elin sitter brevid. nu har vi kvar engelska och sen slutar vi. så underbart bra. vi hörs senare!

there will always gonna be people who hurt others.

det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men jag är rädd för att avslöja för mycket. ge er för mycket av mig själv som jag bara delar med de allra närmaste. men det lockar mig ändå att skriva om allt det där som har gjort så ont, och som vissa dagar fortfarande gör ont. om det som idag gör att jag bara vill springa ifrån den där smärtan. för om man springer ifrån den, visst borde den försvinna då? om man blundar tillräckligt mycket slutar det att göra ont då? men det är ju inte det det gör. det fortsätter.

men jag är så glad över att jag numera kan skriva att det har gjort ont. för det är ändå en tid som nu har passerat och sats som en livsberättelse i mitt hjärta. för det är trots allt mycket bättre nu. jag har tagit mig upp från den botten som en gång kändes så mörk. det finns dagar då mina tankar springer iväg till den där tiden, tänker på de där smärtsamma minnena. men jag låter de göra det ibland för det påminner mig bara om att det nu är bättre.
 
det är värt att klättra upp igen, hur mörkt det än känns

kvällen igår var en fin sommarkväll. den spenderades med fina vänner och det var bra. vi kollade på satc och pratade. jag gjorde nåt som jag inte förstår att jag har gjort men än så länge är det nåt positivt. dagen har tillbringats i plättbacken med klassen, och ja, det var många svordomar och skrik som flög ur många munnar. det var jätte blött, långt och varmt. men det var nog bra kanske. jag tror inte riktigt på mig själv när jag skriver så men om jag nu intalar mig det flera gånger så borde det bli bra. trevligt gjort av skolan i alla fall.

jag kom hem vid halv tre, kollade på satc igen och nu snart ska jag till tunaåstrand, antagligen för sista gången. det är upptakt för min scoutgrupp+några andra. det ska bli mysigt att träffa dom igen för oj vad mycket kärlek dom ger mig.

love is needed

calling somebody else fat wouldn´t make you any skinnier
calling someone else stupid doesn´t make you any smarter

och det är ju precis såhär det är. att trycka ner andra, prata skit om andra gör ju inte att vi mår bättre. det kommer aldrig göra att livet känns toppen. för lycka måste grundas från en själv. man måste må bra i sig själv. det är klart att man formas av de vänner man umgås med. men man kan aldrig bli lycklig och må bra på bekostnad av att man trycker ner människor omkring en. något som jag tror är väldigt vanligt för oss tjejer. man slänger ur sig en kommentar här och där. men till vilken nytta? och till vilken lycka? det kommer antagligen aldrig göra något till det bättre. man ska inte alltid hålla käften och bara ta emot all skit, men det måste finnas gränser i ens eget skitsnack om folk. för skitsnacket kan nog ofta grundas på vår avundsjuka, vår egen brist.

lite ändrade planer för gårdagen. jag, isabell och josefine åkte och fikade på det bästa cafeét peace and love cafeét(verkligen all cred till dom, jätte fint café, trevlig personal. precis vad borlänge behöver) sen åkte jag och isabell och handlade, åkte hem till mig åt och så senare på kvällen anslöt sig josefine igen men hade även med sig frida m. det var jätte trevligt och välbehövligt. många skratt och himla mycket snack. ni är underbara! 

peace 

det är 34 dagar kvar till jag och min fina klass åker till cali, och oj vad roligt det ska bli.,

jag har tillbringat natten med min bästa josefine. jag älskar dig så otroligt mycket bästa vän <3 gårdagen blev bra och trevlig. dagen bjuder på fika och promenad på stan med isabell för att vi senare ska åka hem till mig, färga hennes hår och äta tacos. det är väl det som händer i livet just nu antar jag.

there are some things that you will never forget

Someday we gonna rise up on that wind you know
Someday we gonna dance with those lions
Someday we gonna break free from these chains and keep on flyin'

jag har börjat trean. sista året på gymnasiet. början på slutet. kalla det vad du vill. jag vet inte vad jag känner. på ett sätt är det här början på det stora men det är också slutet på nåt otroligt stort. efter det här året har jag gått i skola i tolv år. tolv år som blandats med tårar och skratt, sorg och lycka. det är ju faktiskt inte så konstigt att det känns konstigt. efter det här året ger jag mig in i nått som är helt okännt, nåt som för mig inte är en verklighet just nu men väldigt snart. vad händer efter alla dessa år? det känns spännande och skrämmande på samma gång.

men jag ska försöka njuta av det här sista året. få ut det sista av den så kallade grundskolan. försöka att uppskatta och njuta av det lite mer. för hur jobbigt det än har varit, hur mycket jag än har svurit över den där jävla skolan så är den nog himla bra. den gör mycket bra för många.

och ni som har börjat trean precis som jag, nu gör vi det här tillsammans och slutar på topp!

det har hänt mycket nu. jag har kommit hem från mitt älskade luleå, jag har träffat min familj, umgåtts med isabell och idag träffat min bästa klass igen.

luleå var allt som det skulle vara precis som vanligt. jag myste så mycket som möjligt med pippin, deras katt, och deras hund Kitty. men det var tomt utan roger och oj vad jag saknade han. jag åkte hem igår och då kom mami och hämtade mig vid tåget. jag åkte hem, packade upp och fikade med henne. senare på kvällen åkte jag till isabell, vi åt kräftor. pratade om det som behövdes pratas om. utvärderade sommaren och skrattade i oändlighet.

dagen började vid nio, jag och isabell fixade oss, musik dundrade från högtalarna och det bråkades en del om låtvalet. vidare till skolan där vi hade träff på den nya längan med lisbeth och hela klassen. så mysigt att träffa alla igen. jag har saknat de men jag kan tyvärr inte säga att jag har saknat skolan ändå. jag vill göra det men det känns okej i alla fall. jag, elin, elin, mathilda, linda och emma gick senare och kollade på soltorgs nollning. det ser så sjukt roligt ut. men får vi göra sånt på haga? neeeeej. kul? neeej!

tack för mig

those dancing days - hitten

min kusin ringde mig precis, han har nu tillbringat ett dygn med sin nya tjej. han lät sådär glad som man bara är när man är förälskad. men förälskelsen övergår förhoppningsvis senare till något som kallas gränslös kärlek. men den där gränslösa kärleken håller ju inte alltid hela livet. det tragiska är att nästan hälften av alla människor som gifter sig skiljer sig.

jag beundrar verkligen de människor som håller ihop, i det där som kallas i nöd och lust. som fortsätter älska varandra. som pratar med varandra, respekterar varandra och bryr sig om varandra. det är det som måste vara äkta kärlek. kärlek som så många gånger kan vara livgivande men andra gånger så nedbrytande. när kärleken överger en och man känner att hjärtat ligger utanför en och krampar. för att man senare ska plocka upp det där hjärtat igen, hur jobbigt det än är och hur trasigt det än är. men på nåt sätt så orkar man gå vidare. man pusslar ihop det onda för att det sedan bara ska bli ärr som påminner en om det som hänt. men som man faktiskt har gått vidare från. och blivit starkare.

de där ärren är nog så viktiga för det är ju trots allt de som har byggt upp vårat liv. som har gjort oss till de vi är.

det sista jag vill tänka på internet, det liv jag har hemma. jag vill slappna av och inte tänka så mycket. men det är klart, det liv jag lever följer ju efter mig. för som sagt det livet är inte så dumt ändå. inte nu längre.

jag har det bäst

imorgon åker jag till min fristad. städernas stad. staden som har allt. staden som ger mig allt

jag behöver de så oändligt mycket. jag behöver träffa min släkt, göra det jag vill. visa att det är de jag älskar så mycket, att det är de som är viktiga. de har älskar mig för den jag är och det är det som är så skönt.


för trots all tomhet trots det timglas
som sliter i oss
ska vi hitta en väg ändå

jag känner hur svullnaden kommer i läpparna. det var annorlunda den här gången. det kom förvånande snabbt och utan att jag hann reagera så började jag känna av att halsen svullnar upp. tabletterna rann ner sakta men säkert ner i halsen. varenda kroppsdel börjar spänna sig, händerna skakar och magen skriker. rädslan för vad som håller på att ske ökar och det gör inte saken bättre. rädslan för att det ska bli så igen att jag inte längre kan andas. sekunderna går sakta minuterna ännu saktare. man hinner tänka så mycket.

jag skrev ett inlägg tidigare idag, som jag senare publicerade. saken är den att allt stämmer som står där. men jag mår ändå bra, jag gör verkligen det. jag har underbara vänner, underbar familj och jag har ett riktigt bra liv i allmänhet. det jobbiga som finns där kommer alltid att finnas där. men det fina och bra i livet övervinner nästan alltid det där dåliga och jobbiga. för på nåt sätt så måste det finnas en balans mellan det dåliga och bra i livet. för om det inte finns nåt jobbigt hur ska man då kunna uppskatta det fina? jag ångrar att jag publicerade det där inlägget. inte för att det inte stämde utan snarare för att jag känner att jag klankar ner lite för mycket på livet ibland. jag låter det dåliga ta över, försöker nästan blunda för det som är bra. jag tillåter inte mig själv att vara lycklig.

visst det är klart att man ska ha dåliga dagar då det där jobbiga får komma fram men ibland känner jag att jag hamnar i en ond cirkel där jag bara ältar det jobbiga hela tiden. jag måste försöka komma ur det, fortare än jag anar för jag vill inte komma lika långt ner som förut.

jag måste lära mig att uppskatta det där bra, visa att jag helhjärtat säger att jag mår bra. för det är så. jag mår bra. jag ska bara tillåta mig själv att göra det också.

det är klart nu, jag åker upp till luleå nästa vecka!!!!! det här var verkligen pricken över i och det ska blir så otroligt skööööönt!!!

jag har spenderat några dagar nu med mina närmaste. i tisdags åkte jag på utflykt med min mormor och morfar+mina padres. men oj vad jag älskar de två. det finns inga ord, jag kan inte föreställa mig den sorgen jag kommer känna när dom inte finns längre på jorden. men jag får njuta desto mer nu!

igår umgicks jag med bästa elin på kvällen, vi gick lite på kupolen sen åkte vi hem till henne. jag inhandlade en adidas tröja, ett par skor och en jacka. sjuukt nöjd! by the way, jag jobbade på torsångs café igår, jossan ringde in mig vid halv tio på morgonen och jag drog iväg på en kvart, men det var himla roligt och lätt värt det.

denna kvällen ska spenderas med emma linderoth, det ska bli mysigt att träffa henne igen, det var ju cirka ett halv år sen så det är ju ett tag. vi ska på bärfest. om jag känner oss rätt så kommer vi nog kunna skämma ut oss också. men vad gör det? ;)

peace sverige <3

tunisien var mer än underbart och det var så fruktansvärt skönt att komma bort från borlänge, sverige och all den press som faktiskt finns här. det tryck som under en tid funnits på mitt bröst försvann där och det var skönt.

men trots allt det härliga och sköna i resan så är det inte tunisien jag älskar, det är sverige jag älskar men jag gillar tunisien. jag längtade tillbaka till sveriges gröna björkar, till de vita moln som ligger över oss på dagarna som ett tryggt täcke, min egna säng som är så oändligt skön och mina underbara kompisar. jag är tacksam för det jag fått uppleva i tunisien men jag är obeskrivligt tacksam över det jag får vara med om varje dag här i sverige.