min kusin ringde mig precis, han har nu tillbringat ett dygn med sin nya tjej. han lät sådär glad som man bara är när man är förälskad. men förälskelsen övergår förhoppningsvis senare till något som kallas gränslös kärlek. men den där gränslösa kärleken håller ju inte alltid hela livet. det tragiska är att nästan hälften av alla människor som gifter sig skiljer sig.

jag beundrar verkligen de människor som håller ihop, i det där som kallas i nöd och lust. som fortsätter älska varandra. som pratar med varandra, respekterar varandra och bryr sig om varandra. det är det som måste vara äkta kärlek. kärlek som så många gånger kan vara livgivande men andra gånger så nedbrytande. när kärleken överger en och man känner att hjärtat ligger utanför en och krampar. för att man senare ska plocka upp det där hjärtat igen, hur jobbigt det än är och hur trasigt det än är. men på nåt sätt så orkar man gå vidare. man pusslar ihop det onda för att det sedan bara ska bli ärr som påminner en om det som hänt. men som man faktiskt har gått vidare från. och blivit starkare.

de där ärren är nog så viktiga för det är ju trots allt de som har byggt upp vårat liv. som har gjort oss till de vi är.