det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men jag är rädd för att avslöja för mycket. ge er för mycket av mig själv som jag bara delar med de allra närmaste. men det lockar mig ändå att skriva om allt det där som har gjort så ont, och som vissa dagar fortfarande gör ont. om det som idag gör att jag bara vill springa ifrån den där smärtan. för om man springer ifrån den, visst borde den försvinna då? om man blundar tillräckligt mycket slutar det att göra ont då? men det är ju inte det det gör. det fortsätter.

men jag är så glad över att jag numera kan skriva att det har gjort ont. för det är ändå en tid som nu har passerat och sats som en livsberättelse i mitt hjärta. för det är trots allt mycket bättre nu. jag har tagit mig upp från den botten som en gång kändes så mörk. det finns dagar då mina tankar springer iväg till den där tiden, tänker på de där smärtsamma minnena. men jag låter de göra det ibland för det påminner mig bara om att det nu är bättre.
 
det är värt att klättra upp igen, hur mörkt det än känns