Min känsla för resan går ganska mycket upp och ner. Från att sitta på jobbet och nästan börja gråta över att jag kommer sakna allt och alla så mykcet till att det känns som att det här kommer äga. Jag hoppas att den sistnämnda känslan är den som kommer ta över när dagen med stort D äntligen är här. Allt kommer nog lösa sig, det är det jag försöker intala mig, jag försöker bortse från att det kan vara folk som förföljer mig där (magnus, pappan i familjen sa lite lätt att jag kunde gå in och ta en hamburgare om det var fallet), det är nytt land och nya möjligheter som gäller. Det blir bra. Punkt.