Ibland kryper ångesten på lite för nära, lite för kvävande. Ångest över att inte längre veta vad jag vill. Inte veta vad som känns rätt. När något som känns rätt för stunden senare känns fel kryper ångesten på, smygande och så tappar jag fotfästet. Andetagen blir svårare att ta och allt jag egentligen vill är att krypa upp som ett barn i mammas famn och att hon ska säga att nu är det bra. Så är det inte längre, min mammas ord gör inte alltid allt bättre, men ibland gör de det. Då kan jag bli lugn som det barn jag en gång var. Tack för varma famnar att landa i när inte benen längre bär.

Some things we don't talk about
Rather do without
And just hold the smile
Falling in and out of love
Ashamed and proud of
Together all the while

You can never say never
Why we don't know when
Time and time again
Younger now then we were before

don't let me go,
don't let me go,
don't let me go