Det har gråtits ganska många tårar de senaste veckorna. En blandning av stress, livet och jobb har gjort att jag inte riktigt orkat med. Jag ler på de ställen jag behöver men bakom stängda dörrar så bränner det ofta bakom ögonlocken. För några veckor sedan tog som tårarna slut på det som gjort så ont. Jag orkar inte mer bara, bestämde mig för att stänga ute, gå ifrån och försöka säga ifrån själv. Jag ska försöka tänka på mig själv -stort-. Inte egoistiskt utan ren självbevarelsedrift.

Nu närmar sig julen och jag känner att jag knappt insett att det är advent. Jag är glad över att få vara ledig julafton, juldagen och annandag jul. Jag ska ta vara på den lediga tiden tillsammans med min älskade familj, äta extremt god julmat och försöka hinna ikapp livståget. Livståget, som min klasslärare pratade om när vi hade skolavslutning i 6:an, då kände jag att jag hade en bra plats på tåget men nu känns det som att jag halkat efter lite och jagar tåget istället på rälsen.