bygger vi upp för höga och tjocka murar runt oss? finns det hopp att någon ska kunna ta sig innanför de gråa betongmurarna som vi under så lång tid byggt upp och vårdat. det sägs att hoppet är det sista som överger människan, men tänk om det är så att det inte finns någon chans för hoppet heller. att inte ens en annans hopp kan ta sig över de höga murar som så många har. finns det fortfarande hopp för hoppet? eller har hoppet tappat sitt hopp?

på något sätt tror jag inte att det har det, jag tror att hoppet är starkt och precis som med murarna har vi också byggt upp det och vårdat det genom livet. om det är något man verkligen vill ha eller någon man verkligen vill ha tror jag att hoppet finns där och är tillräckligt starkt för att kunna övervinna någon annans murar.

jag är många gånger rädd för att hoppas, jag är rädd för hoppet. jag vet hur mycket det kan skada mig om jag hoppas för mycket. när den mur jag vill över inte är till för mig att komma över. den är inte möjlig att komma över för just mig. istället trycker jag ner det hopp som väcks i mig, för att skydda mig själv. det värsta är kanske det faktum att jag då begraver det hopp jag har och bygger upp en ännu större och högre mur runt mig själv.

även om det sista som ska överge människan är hoppet så tror jag vi ibland är lite dåliga på att vårda hoppet och vårdar istället våra murar lite för mycket. hoppet är nog trots allt bra och viktigt för oss även om det ibland kan såra oss, men jag tror att i slutändan är det våra skyddande murar som sårar oss mest.

You are the strength, that keeps me walking
You are the hope, that keeps me trusting
You are the light to my soul
You are my purpose, you're everything