bloggarnas värld har eskalerat de senaste åren, det har väl minskat lite nu men det är otroligt många som skriver varje dag om vad som händer i deras liv och hur de mår. det är konstigt det där egentligen. hur vi är villiga att blotta våra liv för hela världen, åtminstone för de som läser bloggen men det är ju bara att inse fakta att hela världen kan läsa just din blogg. min också. jag pratar sällan om hur jag mår med vänner som inte står mig riktigt nära. jag vet egentligen inte varför, det är ju bara dumt på något sätt. men jag klarar bara inte av det. jag är inte öppen som en bok utan jag är stängd. det handlar nog både om att jag har svårt att lita på människor men också att jag bara inte är lagd åt det hållet. jag tycker att det är jobbigt att prata om mig själv, that´s it. min vän sa en gång, att det kanske inte alltid är bra att vara stängd, men jag lovar att det som jag behöver prata om pratar jag om, men med väldigt begränsat antal människor.

så för att komma tillbaka till det jag började med. bloggar är otroligt populärt, man kan kartlägga och få en inblick i många människors liv bara genom att läsa bloggar. jag kan som sagt inte låta bli att tycka att det är lite konstigt. jag har ju dock ingen rätt att säga något eftersom jag är med i del av detta kollektiv. för mig fungerar bloggen lite som en ventil. jag skriver när jag behöver skriva. jag kanske många gånger skriver i kodord men det är så det fungerar för mig. jag visar bara ytan, inte vad som finns längre ner, djupare ner i vattnet. jag trivs bra så. jag vet att de som behöver veta, vet också det.