Jag funderar starkt på att byta blogg. Lämna det som står i denna bakom mig och få lite av en nystart. Jag vill inte radera det som står skrivet här för det ligger lite för varmt om hjärtat för att jag ska kunna göra det. Men jag vill som officiellt gå vidare nu. We´ll see.

Livet är sådär fint som gör att ögonen ibland tåras av lycka och att jag ibland bara står och ler för mig själv. Det är fint för att jag har så fina vänner, för att jag ser fram emot Örebro i höst och för att denna sommaren ska bli ännu bättre än världens bästa sommar 2010. 2011 kommer bli storslaget. Det har börjat storslaget och så ska det även sluta. Just det, jag är hemma igen och det är absolut inte fel.

Ibland är livet allt bra fint. Kvällar som dessa är livet allt bra fint. Jag älskar er innifrån och ut, utifrån och in.

I will be your Guardian when all is crumbling

Vissa pusselbitar gör ont även fast de passat så länge. Helt plötsligt kan de delar man lagt i sitt livspussel inte längre passa. De gör ont och skaver. Ifrån att vara den mest självklara  pusselbiten så glider den ifrån mer och mer. Det tar lång tid och gör ont på vägen. Jag önskar att mitt pussel ibland kunde kännas lättare att lägga och att det skulle vara mer självklart vilka bitar som passar. Istället famlar jag mellan olika bitar, vet inte riktigt vilka som passar och vilka som inte gör det. Så försöker jag välja en, hoppas för allt i världen att just den ska passa. Ibland gör den det ibland gör den det inte. Just nu känns det som att en bit håller på att falla ifrån, jag håller på att slitas ifrån pusslet. Det enda jag önskar är att den skulle passa så bra som den en gång gjort.

Jag bryter officiellt ihop, det är tre snickare här dag. Inte okej. Snälla rädda mig.

Min känsla för resan går ganska mycket upp och ner. Från att sitta på jobbet och nästan börja gråta över att jag kommer sakna allt och alla så mykcet till att det känns som att det här kommer äga. Jag hoppas att den sistnämnda känslan är den som kommer ta över när dagen med stort D äntligen är här. Allt kommer nog lösa sig, det är det jag försöker intala mig, jag försöker bortse från att det kan vara folk som förföljer mig där (magnus, pappan i familjen sa lite lätt att jag kunde gå in och ta en hamburgare om det var fallet), det är nytt land och nya möjligheter som gäller. Det blir bra. Punkt.

Jag har flytt mitt egna hem, vi håller på att göra om så min planerade sovmorgon blev inte inte lika lång som det var tänkt. Klockan 07.52 (ja jag vet att det var då för jag kollade på klockan) klev snickaren in med stora bokstäver och väckte allt som sov. Varenda del av mig. Min snälla mor fixade så jag kunde låna bil så livet kändes lite lättare. Nu ligger jag istället i en väns varma säng brevid världens sötaste katt.

Dagen är tänkt att spenderas här, sådär lugnt och skönt som det inte är så många dagar i mitt liv. Jag ska inte göra något jag inte vill fram till klockan tre för då ska jag åka och hämta min vän och så ska vi fika. Det är sådana här dagar jag behöver, så att inte magen gör mer uppror än vad den redan gör.

Ord kan krossa så mycket. Ord kan krossa vänskap och hjärtan. Hårda ord som kommer ut alldeles för snabbt utan någon baktanke. Meningar som formas kan ibland göra mer ont än några slag i hela världen. Orden kan göra att den man en gång trodde var ens vän inte alls känns som en vän, orden har gjort att relation går ifrån fin till ful bara på en mening. Det är så skört, vi kan hamna så lätt mitt i meningar där vi egentligen inte vill vara, ord som inte borde få komma ut, kommer utan förvarning och sårar, krossar. Hjärtlöst, utan värme och bara förnedrande.

Ofrivilligt lediga dagar kan ibland vara precis det man behöver. Dagen har spenderats med en vän, vi har gjort lite ärenden, tanken var att åka långfärdsskridskor men efter många om och men så hittade vi inte det vi behövde. Inte kul för tillfället men jag tog tag i det under kvällen istället tillsammans med min kära far. Jag har spelat MasterMind i massor och mindes alla somrar då det var det enda som stog på agendan vissa dagar på jobbet - lyx. Jag älskar att minnas saker, jag tar det inte längre för givet. Efter många dagar på jobbet så blir jag ibland mer förvånad när någon minns än när de inte minns. Arbetsskada. I minnet finns det så mycket fint, som kan få en att minnas alla bra stunder man haft, likväl minnas alla de där stunderna som tagit luften ifrån, gjort så ont att smärtan känns olidlig. Minnet rymmer allt det där och lite till. Minnet innehåller livet.

Ibland kryper ångesten på lite för nära, lite för kvävande. Ångest över att inte längre veta vad jag vill. Inte veta vad som känns rätt. När något som känns rätt för stunden senare känns fel kryper ångesten på, smygande och så tappar jag fotfästet. Andetagen blir svårare att ta och allt jag egentligen vill är att krypa upp som ett barn i mammas famn och att hon ska säga att nu är det bra. Så är det inte längre, min mammas ord gör inte alltid allt bättre, men ibland gör de det. Då kan jag bli lugn som det barn jag en gång var. Tack för varma famnar att landa i när inte benen längre bär.

Some things we don't talk about
Rather do without
And just hold the smile
Falling in and out of love
Ashamed and proud of
Together all the while

You can never say never
Why we don't know when
Time and time again
Younger now then we were before

don't let me go,
don't let me go,
don't let me go

Så sitter jag här igen, tillbaka på samma gata. Jag har lämnat Luleå efter att ha spenderat 5 dagar där uppe. Fina dagar fyllda av släktträffar, film och massa kärlek. Det var precis sådär varmt som det ska vara. Jag fick också träffa den familj jag ska bo hos i Costa Rica, mötet slutade med en varm kram från det äldsta barnet som sa "åh vad mysigt det ska bli när du kommer och leker med mig i Costa Rica", älskade du, du gjorde att klumpen i magen minskade ganska radikalt.

Nu har jag tagit bort julen, snabbt och effektivt. Som allt annat. Snart ska jag åka och krama om en av mina finaste, extra hårt bara för att visa hur mycket hon betyder. Betyder sådär mycket att det ibland kan göra ont. Jag önskar att alla hade en så fin vän som du. Du gör mig stark.

2010 mina vänner har gått till sitt slut. Året har innehållit mycket och det känns som att det har varit fruktansvärt långt. Helt omotiverat tänkte jag skriva några rader om året som gått, mest för mig själv så jag kan kolla tillbaka sen hur just år 2010 varit.

Januari: Första dagarna spenderades i mitt älskade Luleå, så även nyår. I övrigt var och är nog också fortfarande tycker jag en av de mest döda månaderna på året. Ingenting som händer. Man fortsätter i sitt vardagsliv efter alla mysiga helger, kämpar på och tar sig igenom, transportsträckans månad.

Februari: Detta var en ganska omtumlande månad. En av mina närmaste vänner gjorde en stor operation. Det projektarbete som jag jobbat med så länge hade sista inlämningsdag och sen var det självklart mycket annat mys. Semmeldagen får vi ju inte glömma som firades tillsammans med min bästa klass.

Mars: Mars detta år innebar att större delen av min klass åkte upp till Sälen. Spenderade några dagar där blandat med mys, fest, uteaktiviter och film. Extremt bra helg. Kommer minnas som en av de bästa helgerna i mitt liv.

April: I april var det åter igen dags att åka upp till Luleå för att spendera en vecka där. Åka scoter, mysa med mina kusiner och njuta av livet helt enkelt. Jag var på Bounce i Stockholm tillsammans med Jossan, Jossan och Sanna, GRYMT BRA! Jag hittade även min studentklänning innan konserten, lycka! Valborg firades uppe i Amsberg med egen brasa och mys.


bild från dagen i stockholm i väntan på the last bounce

Maj: I början av maj åkte jag, Julie och Isabell ner till Stockholm för att leta efter studentkläder. Eftersom klänningen redan var funnen, köpte jag skor, smycken och allt annat som behövs till en student. I maj började jag även jobba på Demensteamet, en utmaning men som jag gillar väldigt mycket nu. Jag är så glad över att jag fått möjligheten att jobba inom just Demens och se hur sådana människor fungerar. Denna månad innebar också mycket nedräkning inför den stora dagen, studenten. Mycket jobb i skolan men bara upploppet kvar då!

Juni: Ja, detta var studentens månad, iaf första två veckorna. Två veckor som alltid kommer minnas. Mina kusiner kom och överraskade mig och uppvaktade mig på min student. Veckan efter gjorde jag om mitt rum, från blåa väggar till vita, det kan diskuteras hur välgjort det är men jag är extremt nöjd med att det nu är vitt och inte den blåa färgen som jag valde ut för åtta år sedan. Sedan var jag på scoutläger när kronprinsessan Viktora och prins Daniel gifte sig - mindre kul.


jag tog studenten och var allmänt lycklig

Juli: Juli började med denna stads enda livsgnista, Peace and Love. Så bra vecka/helg. Otroligt varmt som gjorde att man kunde gå utan kofta hela dagarna och nätterna. Det är äkta sommar det, bra väder och grym festival kan inte bli annat än toppen!


jag och josefine vad festivalsnygga

Söndagen efter alla festivaldagar åkte jag, Jossan och Frida upp till Luleå. En roadtrip som innehöll panik i form att bensinen höll på att ta slut och att älgar började springa på vägen. Sen kom vi till slut fram och vi spenderade fina dagar där uppe tillsammans med Fridas syster Sara. Jag kom hem torsdag kväll och fredag morgon var det dags att åka ner till Göteborg tillsammans med min familj. En familjesemester som var välbehövlig. Vi åkte karuseller på Liseberg, åkte båt ut till en ö och åt gudomligt god mat hos mina kusiner. 


vi myste på bbb (bar, bistro, brygga) i solnedgången i luleå.

Samma dag som min födelsedag började jag även mitt sommarvik helt officiellt, även om jag gjort ganska många pass innan det. Juli fortsatte med jobb och sommarmys tillsammans med vänner. Månaden avslutades med några dagar i Mångeln tillsammans med Isabell, Julie och Gustav.



Augusti: Jobb, med stora bokstäver. Sen blev jag sjuk, fick först en förkylning och på det en svår magkatarr, jag kunde nästa inte äta något på två veckor och trodde aldrig jag skulle orka något igen. Som tur var vände det och jag orkade, jag åkte upp till Luleå för att kurera mig och samtidigt överraska min mormor som fyllde 75 år.

September: Livet fortsatte och jag började jobba mer än aldrig förr, magen höll och jag var glad. Jag fick välja för första gången i mitt liv. Såhär i efterhand så känner jag mig ganska oinsatt men att SD tog sig in var väl ingen glädje.

Oktober: Höstmörkret hade fallit och så kom oktober. Jag tatuerade mig vilket kändes väldigt stort men jag är nöjd. Inte mycket mer hände denna månad, spännande.



November: Jag åkte till London med mina parents, såå fin stad. Jag vill verkligen tillbaka dit, en av få städer jag kommit till som jag verkligen älskat. Fina byggnader och mysiga gator. En stad av hög klass. Inte att glömma att Tom Jones flög med mig hem till Sverige. Jag började på ett nytt jobb (eller snarare gick intro på ett nytt jobb), på Hessegården, ett demensboende. Till en början var jag ganska skeptiskt men har nu insett att boende är grymt att jobb på.


picadilly circus i london.

December: December är alltid en fin månad. Det hänger något särskilt över just denna månad. Jag och Isabell besökte Julie och Gustav i Örebro. Vi gjorde elva (!!) sorters julgodis och var extremt nöjda. Det firades lucia, och Jossan hade avskedsfest för att hon skulle åka till Thailand i tre och en halv månad tillsammans med sin syster.  Jag och Isabell gjorde jättefina pepparkakshus, jag myste med min familj och köpte många fina julklappar. Sedan kom julen med allt vad det innebär. Mormor och morfar kom hit och allt var som det ska vara på jul.

År 2011 skålades detta år in tillsammans med Isabell, Gustav, Jonatan, Julie och Frida. Vi gjorde en nyårssupé som var sååå god. Vi spelade pingis, spelade spel, hade introtävling och quiz och 2010. Aktiv nyårsfirandekväll som blev superbra.

För att på något sätt summera år 2010 så har det som sagt hänt mycket. Saker som inte skrivits här och kommer aldrig heller skrivas här, saker som gjort fruktansvärt ont och sårat mig mycket. Någonstans gör det oss säkert starkare. 2010 har nog gjort mig starkare än något annat år, det har byggt upp mig. Jag har gått över berg och fallit ner i djupa dalar men klättrat upp igen och känner att jag idag faktiskt är ganska nära toppen. Livet har mycket fint att erbjuda. Så enkelt är det. Det finns mycket jobbigt men det fina tar för tillfället över det fula.

2010 kommer skrivas i historieböckerna för min del. Året som alltid kommer minnas som lite extra, lite speciellt.
Trots det så går jag in med ganska små förväntingar på detta nya år som är här. Det blir nog bra ska vi se.
Det får helt enkelt bära eller brista. För jag ska fortsätta livet även 2011.

Det har gråtits ganska många tårar de senaste veckorna. En blandning av stress, livet och jobb har gjort att jag inte riktigt orkat med. Jag ler på de ställen jag behöver men bakom stängda dörrar så bränner det ofta bakom ögonlocken. För några veckor sedan tog som tårarna slut på det som gjort så ont. Jag orkar inte mer bara, bestämde mig för att stänga ute, gå ifrån och försöka säga ifrån själv. Jag ska försöka tänka på mig själv -stort-. Inte egoistiskt utan ren självbevarelsedrift.

Nu närmar sig julen och jag känner att jag knappt insett att det är advent. Jag är glad över att få vara ledig julafton, juldagen och annandag jul. Jag ska ta vara på den lediga tiden tillsammans med min älskade familj, äta extremt god julmat och försöka hinna ikapp livståget. Livståget, som min klasslärare pratade om när vi hade skolavslutning i 6:an, då kände jag att jag hade en bra plats på tåget men nu känns det som att jag halkat efter lite och jagar tåget istället på rälsen.

Helt plötsligt blev det två inlägg på denna annars döda blogg. Det fungerar så för mig, det är när jag känner för det som jag skriver här. Aldrig annars, det skulle inte funka på något annat sätt. Jag bjuder på en bild från förra helgen. Utgång på Solo i Ludvika med trevligt folk, fin förfest och denna bild är ett ögonblick från den.


Julia Nääs är fotograf

För att bygga vidare på förra inlägget. Vi måste nog börja hos oss själva. Vi måste sluta döma oss själva innan vi klarar av att inte döma andra. Så enkelt är det. Eller egentligen - så svårt är det. Att inte döma sig själv är nog en av de svåraste uppgifterna man kan få. Det är lätt att trycka ner sig själv lite för mycket ibland. Då får man som ett andrum när man dömer någon annan. H.e.m.s.k.t. Då fick jag helt plötsligt en mycket svårare uppgift, att sluta döma mig själv för att kunna sluta döma andra. Det ni, det är ett livsprojekt - men jag känner, det är väl lika bra att börja?